Tårarna står högt i mina ögon.
Jag minns så väl hur det var när vi fick sonen nere i Colombia.
En liten skit på 6,5 månader med världens största ögon.
Det var ingen frisk unge vi fick.
Han var undernärd och hade lunginflammation, halsfluss, öroninflammation och ögoninflammation. Och hade precis tillfrisknat från vattenkoppor.
Det var nog tur att vi kom som vi gjorde. Andra dagen där nere slutade han att andas efter att först fått feberkramper.
Vi redde upp detta och tillkallade läkare. Därefter var det penicillin som gällde.
Hade sonen varit på barnhemmet då vet i katten hur det hade gått.
Och det är nog som det sägs. Det är endast de starka barnen som överlever.
I dag är han det friskaste man kan tänka.
1 kommentar:
Ja det var nog verkligen tur ni kom när ni gjorde.
Har en kompis i Sverige som adopterat 2 barn. båda från Colombia och hon har berättat känslan när dom hämtade hem först sonen sen dottern. Blev alldeles tårögd av hennes historia.
Skicka en kommentar