onsdag 5 september 2012

Uppe med tuppen

I går kväll så hämtade vi hem sonen från sin lägenhet i stan.
Han ville inte vara ensam med sina tankar om morfars sjukdom.
Dottern är tyvärr 30 mil bort men hon har stöd av sin pojkvän. 
Barnen har stått sina morföräldrar väldigt nära. De har träffats i stort sett dagligen. Och när de var små och vi inte fick dagis var det mormor och morfar som tog på sig att passa barnen när vi arbetade.
Mamma dog för ett år sedan och pappa fick bara 3 månader som frisk efter hennes bortgång.
Det känns som om barnen sorg är så oändligt större än vad min är.
Jag känner det mer som om pappa till slut ska få slippa kämpa. 

Jag ska strax väcka sonen och köra honom till arbetet. Själv åker jag direkt till pappa för att där invänta systra min som kommer fram på dagen.


6 kommentarer:

HosPetra sa...

God Morgon!
Den dagen detta närmar sej för oss, är det nog samma sak med mina barn. Även William träffar dom flera gånger i veckan.

Kram

Sand mellan tårna sa...

Förstår att det är tufft för barnen. Skönt ändå att ni finns där för dom.
God morgon!

Camilla sa...

Fy så sorgligt. Men jag ser att han verkar få ett fint slut. Och att ni fått talat ut och berättat för honom hur bra han är och har varit måste ju kännas jätte skönt.
Kram!

frunatmaken sa...

Och så tror jag att man kan vara på olika ställen i sin sorg. Alla går vi liksom inte i takt. Då är det bra att man har varandra och kan turas om att ta hand om varandra.

Carina Sjölund sa...

Tur att du finns där för dina barn.
Mammor brukar ju alltid kunna trösta.
Kramen på dig♥

Ama de casa sa...

Det är ju jobbigt för alla...
Kram till er!